tisdag 27 oktober 2020

Wolf Hall-trilogin av Hilary Mantel



Augusti månad spenderade jag i senmedeltida England tillsammans med Thomas Cromwell. Eller ja, egentligen läste jag ju Hilary Mantels berömda Cromwell-trilogi, men det är nästan samma sak. I vart fall tror jag inte att man kan komma närmare varken personen eller eran på något annat sätt idag. Men jag kanske måste backa bandet lite!

Om du är som jag var innan jag plockade upp första volymen i trilogin så har du förmodligen ingen aning om vem Thomas Cromwell är, och din motivation för att traggla dig igenom vad som verkar vara tre mycket tjocka, förmodligen ganska krävande historiska romaner om hans liv är kanske inte den största. Men det ska jag försöka ändra på!

Den första boken, Wolf Hall, stod länge oläst i bokhyllan. Jag minns inte exakt när det var jag köpte den, men jag tror att det kan ha varit i samband med att uppföljaren Bring Up the Bodies vann Bookerpriset när den kom ut 2012 och intresset för serien exploderade då det var första gången någonsin som två böcker i samma serie vunnit priset.  Men trots det stirrade Tudorrosen som finns tryckt på bokens rygg ner på mig som ett ont öga från bokhyllan i många år, tills jag då en dag i början av augusti plockade ner den helt på måfå och började läsa, utan någon egentlig plan på att faktiskt ta mig an den. 

Men till min förvåning så fastnade jag nästan direkt. Öppningsscenerna i den första boken är visserligen oväntade, spännande och råa, men det som verkligen fick mig att vilja fortsätta var språket. Det andas en annan tid, men är tillräckligt modernt för att det ska gå att läsa utan problem och liknar samtidigt inget annat jag läst. Böckerna är skrivna i tredje person singular, men det är som att Mantel har dragit det ett steg längre. Istället för att nämna huvudkaraktärens namn varje gång han gör eller säger något så står det nästan alltid bara "han" - han gjorde si, han gjorde så. I början var det ofta förvirrande, då det i scener där det fanns flera manliga karaktärer med på en gång kunde bli lite svårt att förstå vem exakt det var som gjorde vad. Men rätt snart insåg jag att i princip alla fall där det står "han" och det inte är helt uppenbart syftar på någon annan så kan man utgå från att det rör sig om Cromwell. 

Mantel har fått kritik för detta stilistiska drag, men hon har sagt att det var ett väldigt medvetet val som gjordes för att man som läsare skulle komma Cromwell så nära som möjligt. Och jag måste säga att jag tycker att det fungerar fantastiskt bra. Det blir som en mellanväg mellan första och tredje person - det kanske bästa sättet jag sett någon förklara det på är att det är som att läsa i första person där någon hela tiden skriver om sig själv i tredje person. Man får alltså samma sorts inblick i karaktärens psyke, men det behålls ändå som ett professionellt avstånd som jag tycker känns lämpligt när författare skriver om personer som funnits på riktigt. 

Nåja, det där kanske var en lite väl lång utvikning om berättarperspektivet, men jag tog upp det för att jag tycker att det är ett bra exempel på hur välgenomtänkta och välarbetade böckerna är. Det märks att Mantel lagt ner själ och hjärta i att försöka skapa ett rättvist litterärt porträtt av Thomas Cromwell och tiden han levde i. Att skriva om verkliga personer i en fiktiv kontext känns som en väldigt svår balansakt, särskilt om man är ute efter realism, men jag har svårt att tro att det finns något bättre exempel på hur man kan gå till väga än just den här trilogin. Mantel är helt enkelt en brutalt skicklig författare, som inte bara bemästrat konsten att vara trogen sina källor och samtidigt fylla ut de saknade pusselbitarna för att skapa en berättelse, utan också skriver otroligt bra och med en enastående psykologisk skärpa som väcker karaktärerna till liv. 

Utöver alla välskapta formuleringar som gör läsningen till en njutning är också handlingen hela tiden fängslande. Cromwells livshistoria, hur han arbetade sig upp från att vara en son till en alkoholiserad smed i fattiga Putney till att bli en av de mäktigaste personerna i landet, innehåller alla komponenter som behövs för en bra berättelse. Som kung Henrik VIII:s högra hand befann sig Cromwell i hjärtat av alla viktiga händelser, vilket innebär att man som läsare utöver hans biografi också får ta del av både de stora och de små affärerna som formade landets historia under den här tiden. Det var en stormig period - de tidiga händelserna i landets långdragna brytning med den katolska kyrkan och de politiska konsekvenser dessa fick får ta stor plats i böckerna. Samtidigt skildras också de konstanta intrigerna i det kungliga hovet, där ingen egentligen litade på någon och där personer som stod i kungens gunst ena dagen kunde skickas till Towern den nästa. Till ytan kan denna värld tyckas främmande - det stora fokuset på religion och blodiga maktspel med livet som insats inom politiken finns inte riktigt på samma sätt idag. Men det jag slogs av när jag läste var mest känslan av hur mänskligheten alltid varit sig lik, om kanske inte i det stora så i alla fall det lilla. Det är inte alls svårt att känna igen sig i Mantels 1500-talsvärld.  

Cromwell är naturligtvis inte den enda historiska karaktären som får nytt liv i dessa böcker. Det kryllar av intressanta, mer eller mindre bekanta figurer, som exempelvis Thomas More och Stephen Gardiner, två av Cromwells största rivaler. Men de utöver Cromwell kanske mest minnesvärda karaktärerna är enligt mig kungen, Henrik VIII, och hans andra fru, Anne Boleyn. Det är personer vars liv och öden återberättats otaliga gånger och som fortsätter att fascinera många än idag. Själv kände jag bara till grundbultarna i deras berättelse: att Anne Boleyn var en av kungens sex fruar och en av de som fick avsluta sitt liv på stupstocken. Naturligtvis hade jag därför något förutfattade meningar om kungen innan jag började läsa, och jag måste erkänna att jag blev lite förvånad när min bild av en blodtörstig tyrann inte helt besannades. Henrik VIII i böckerna är en väldigt nyanserad karaktär - han är nyckfull, plikttrogen, egenkär, stolt, krävande och intelligent, med en barnslig lynnighet som då och då tar över och gör honom skräckinjagande och väldigt svår att ha och göra med. Han framstår kort sagt som mycket mänsklig, och även om det är svårt att finna honom sympatisk så får man som läsare ändå en känsla av att det på många sätt måste ha varit svårt och ensamt att vara kung i ett hov av förrädiska karriärister. Liknande känslor väcks inför Anne Boleyn, som i början framställs som hänsynslös, elak och beräknande, men som senare på sitt sätt får kämpa för sitt liv för att ta sig ur en omöjlig situation. Hennes tragiska slut och glittrande mörka ögon förföljer såväl Cromwell som läsaren ända till berättelsens slut. 

Och vilket slut! Det är en väldigt annorlunda upplevelse att ta del av en berättelse när man i förväg vet hur den kommer sluta. I det här fallet fick jag tidigt reda på att Cromwell fick gå samma öde till mötes som Anne Boleyn och de många andra människor vars förtida död han hjälpte till att orkestrera. Det var med andan i halsen jag läste den sista halvan av tredje boken The Mirror and the Light och väntade på att allt skulle gå snett, att vakterna skulle dyka upp och släpa bort vår huvudkaraktär. Och det var med blandade känslor jag sedan läste dessa scener. För Cromwell framställs inte som någon hjälte i dessa böcker - på många sätt blir han de sista åren av sitt liv lika hänsynslös och korrumperad som de flesta andra karaktärer - och det var därför inte helt utan en viss känsla av rättvisa jag läste om den farsartade rättegång som föregick hans avrättning. Men samtidigt så kändes det också fruktansvärt sorgligt - det är omöjligt att läsa böckerna och inte fastna för Cromwell som karaktär. Vetskapen om att hans huvud ställdes ut på London Bridge som varnande exempel får det att vända sig i magen. Han framställs dock som mer sympatisk än vad jag förstått varit traditionellt; i de flesta andra verk där han figurerat har skaparna tydligen tagit mer fasta på hans mer skurkaktiga sidor. Men det är uppenbart att Mantel inte delar denna syn fullt ut och att dessa böcker delvis är ett försök till återupprättelse - ett försök som jag tror de flesta är överens om är mycket lyckat. De sista sidorna är i sig en fullständig triumf i författarkonst, och jag skulle hävda att det nästan är värt att läsa hela trilogin bara för att ta del av dem. 

Den sista boken kom ut i våras och intresset för trilogin har åter blossat upp. Det står nu klart att Mantel inte kommer vinna Bookerpriset en tredje gång med det här verket, vilket har gjort många upprörda. Jag förstår dessa känslor och delar dem delvis - det är uppenbart att hon skulle varit en värdig vinnare. Men samtidigt tycker jag att dessa böcker är så mycket större än så och att priser hit och dit egentligen inte spelar så stor roll. Jag tror att de kommer leva kvar ändå som lysande exempel på välskrivna historiska romaner som inte bara återuppväcker en svunnen tid utan också lyckas fånga och spegla en ständigt föränderlig samtid. 


lördag 4 juli 2020

The Bedlam Stacks av Natasha Pulley


Året är 1859 och Merrick Tremaynes karriär som botanist och opiumsmugglare på Ostindiska kompaniet har fått ett abrupt slut på grund av en svår knäskada. Moloken och och övertygad om att hans liv som äventyrare ligger bakom honom drar Merrick runt på familjens förfallande gods med endast sin hund och snäsige bror som sällskap. Men en dag dyker en gammal vän upp med ett erbjudande: han har fått i uppdrag att leda en expedition med syfte att smuggla ut quininplantor från den peruanska djungeln och skulle nu behöva Merricks expertis som botaniker för att frakta växterna. Merrick nappar på chansen att fly från sitt inrutade liv, trots knät och det faktum att flera expeditioner med samma mål redan misslyckats. Snart befinner han sig i den lilla byn Betlehem, en plats starkt präglad av lokala sägner. Där finns också den mystiske prästen Raphael, som trots sin unga ålder tycks ha känt Merricks farfar som besökte byn i slutet av förra århundradet. Allteftersom frågorna om vad han har hamnat på för plats börjar hopa sig måste Merrick skilja fakta från legend, samtidigt som klockan tickar för genomförandet av expeditionen. 

Det märks att det här är Pulleys andra roman. Det finns en bättre balans mellan karaktärernas personliga utveckling och den yttre handlingen, som är mer spännande och lättare att följa som förstagångsläsare än handlingen i The Watchmaker of Filigree Street. Den är också mer ambitiös, då både tidsperioden och platserna den utspelar sig på måste ha krävt omfattande research för att kunna målas upp realistiskt. Eller, realistiskt kanske inte är rätt ord för en bok som innehåller många element av magi, men det känns i alla fall som att man får en bild av hur 1800-talets Peru hade sett ut om det  funnits levande statyer och träd som fäller självlysande pollen. 

Vad gäller mina åsikter så skulle jag egentligen kunna kopiera över min recension för Watchmaker. Om något så tycker jag mer om The Bedlam Stacks. Stämningen är precis lika mysig, karaktärerna lika välutvecklade och språket minst lika fantastiskt, men handlingen är starkare och världsuppbyggnaden mer utförlig. Jag kan inte låta bli att fascineras av Pulleys fantasi och undrar verkligen var hon får sina idéer. Liksom i Watchmaker är det i många fall de de små detaljerna som gör störst intryck då de bidrar så mycket till att boken känns unik. 

Precis som jag skrev i Watchmaker-recensionen så tycker jag att en roman inte kan bli så mycket bättre än såhär. Jag älskar allt: karaktärerna och deras relationer, miljöerna, språket, handlingen - och jag tycker bara mer och mer om det efter varje omläsning. Bara att tänka på böckerna inger en känsla av trygghet och lugn hos mig, och jag är så genuint glad över att de finns.

Jag vill avsluta med en liten fotnot: Även om det inte är nödvändigt för att förstå handlingen rekommenderar jag att man läser Watchmaker  i nära anslutning till Bedlam då det finns flera element som väver samman böckerna på ett roligt sätt. 

torsdag 2 juli 2020

The Watchmaker of Filigree Street av Natasha Pulley



London, 1883. Nathaniel Steepleton jobbar som telegrafist på inrikesdepartementet och hans liv tickar på som ett urverk i oändligt långtråkiga skift på kontoret. En dag inkommer ett bombhot till departementet fån den irländska motståndsrörelsen. Strax därefter hittar Thaniel ett gyllene fickur på sin kudde när han kommer hem. När fickuret på ett otroligt sätt räddar hans liv under explosionen några månader senare söker han upp tillverkaren, den vänlige men ensamme japanen Keita Mori. Trots att han verkar harmlös händer många oförklarliga ting kring Mori som vittnar om att han döljer något. Samtidigt står den unge fysikern Grace Carrow på randen av en upptäckt som skulle revolutionera världen de lever i. De tre karaktärernas vägar korsas och i mitten står Thaniel vars lojalitet snart börjar slitas mellan motstående krafter. 

Jag inser att när man sammanfattar handlingen låter den mycket mer actionfylld än vad den faktiskt är. Faktum är att actionfylld skulle hamna någonstans i slutet på min lista över adjektiv som beskriver boken väl, långt efter ord som mysig, tystlåten och magisk. Detta är dock inte för att säga att den är långtråkig, för det är den verkligen inte, men den är mer karaktärsdriven än vad baksidestexten kanske låter påskina. 

Baserat på de recensioner jag har läst så verkar romanen vara en riktig vattendelare. Det finns de som tycker att den är märklig, spretig och förvirrande. Och så finns det de som tycker att den är helt fantastisk. Jag råkar tillhöra den senare gruppen. 

Boken innehåller i princip allt jag tycker om: historiska miljöer, magisk realism, sympatiska karaktärer, finurlig handling och en tyst romans. När jag läste den första gången kändes det ibland som att den var skriven just för mig, samtidigt som jag i hemlighet också önskade att det var jag som hade skrivit den - för om jag någonsin skriver en bok kommer jag sträva efter att den inger precis samma känslor hos eventuella läsare som den här gör hos mig. 

Med detta sagt förstår jag också den förstnämnda gruppen. Man måste ha ett visst tålamod när man läser romanen för första gången. Handlingen vecklar ut sig i maklig takt, och som läsare kan man ibland ha svårt att förstå vart den är på väg. I slutet klarnar dock allt, och man inser att allt har varit väl uttänkt från början. 

Bokens största styrkor är språket, karaktärerna och stämningen. Texten kan tyckas lågmäld, men under ytan vibrerar en tyst intensitet som inte minst illustreras av hur Pulley beskriver känslor i en mycket effektiv "show, don't tell"-stil. Det finns också många kreativa och fantasifulla detaljer som gör boken unik och bidrar till den magiska stämningen som genomsyrar sidorna; till exempel har Thaniel synestesi som gör att han kan höra färger och se ljud, vilket leder till många intressanta miljöbeskrivningar. 

Karaktärerna mejslas kärleksfullt fram genom ord och handling och känns snart som levande människor. Alla är väldigt välutvecklade, men jag är särskilt imponerad av hur Thaniel växer och blir så mycket större än den grå kontorsmusen han är i början. Han är den karaktär man får följa större delen av boken, och är också den som jag kan relatera mest till. Grace Carrow är knepig och mångfacetterad, vilket gör henne intressant men något svår att tycka om. Keita Mori är mysteriet i bokens hjärta, och det är ytterligare ett bevis på Natasha Pulleys skicklighet som författare att man som läsare in i det sista vacklar i vad man ska tro om honom. 

Förhoppningsvis har det framgått ur texten, men det kanske tål att sägas en gång att The Watchmaker of Filigree Street är en av mina absoluta favoritböcker. Jag läste den för första gången för snart tre år sedan men har hunnit ta mig igenom den två gånger till sedan dess, och fler lär det bli. Exakt så känner jag med Natasha Pulleys övriga böcker också. Det finns något i dem som talar till mig på ett djupt personligt plan som jag märker nu när jag försöker att jag har svårt att förklara med ord. Jag inser att de kanske inte passar alla, men enligt mig så kan det inte bli så mycket bättre än det här. 

torsdag 13 juni 2019

Only Child av Rhiannon Navin





Jag köper sällan böcker spontant. I vanliga fall brukar jag alltid kolla upp handling, recensioner och snittbetyg på Goodreads innan jag slår till för att försäkra mig om att de kommer falla mig i smaken. Men för några veckor sedan var jag på centralstationen i Stockholm med en kvart över innan tåget skulle gå och bestämde mig för att ta en titt i bokhandeln. Jag fastande med blicken på en bok jag aldrig hade hört talas om innan. "Only Child" hette den, skriven av en för mig lika okänd författare, Rhiannon Navin. Eftersom jag tyckte om framsidan plockade jag upp den på måfå och började läsa. Plötsligt befann jag mig tillsammans med sexårige Zach, hans förskolelärare och 25 vettskrämda klasskamrater i en skrubb. Skrubben låg i ett klassrum. Utanför klassrummet pågick en skolskjutning. 

POP, POP, POP. Så beskriver Zach hur pistolskotten låter längre ner i korridoren. De kommer långsamt närmare. Hans lärare uppmanar barnen att vara tysta, stå still, inte gråta. Jag står själv som förstenad i bokhandeln och kan inte sluta läsa. Så jag köper boken, utan att kolla en endaste recension, och läser vidare på tåget hem. Zach och hans kamrater överlever skjutningen oskadda, men hans tioårige bror, Andy, dödas. Zach är för liten för att helt förstå innebörden av det som inträffat och lämnas av föräldrarna att ensam försöka handskas med sina känslor eftersom de brutit ihop av sorg och inte har kapacitet att finnas där för honom. 

Det är ingen munter bok, men den är otroligt välskriven. Man följer Zach i förstapersonsperspektiv och inte en enda gång tycker jag att något han tänker eller säger känns orealistiskt eller krystat för en sexåring. Han är lillgammal, blyg och mycket intelligent, men kan också vara arg, envis och svårhanterlig. Den första tiden efter skjutningen tampas han med motstridiga känslor; i början känner han lättnad, till och med glädje över att Andy är borta. Hans storebror var nästan alltid elak, både mot honom och föräldrarna, och det är skönt att slippa allt bråk. Det enda tråkiga är att mamma och pappa är så ledsna, men så snart det är över kommer allt bli så mycket bättre än vad det var innan. Så småningom inser Zach dock det permanenta i situationen och börjar sakna sin bror och minnas även hans finare sidor. Samtidigt förvärras situationen i hemmet, hans föräldrar är fortsatt oförmögna att hantera sin sorg och tar ut det på varandra. Hans mamma går från att ena dagen knappt kunna ta sig ur sängen till att nästa dag maniskt försöka hämnas på gärningsmannens familj, och hans pappa gräver ner sig i sitt arbete. Ständiga gräl gör att Zach mer och mer drar sig undan till sin hemliga koja i Andys garderob där han läser högt ur böcker för sin bror. 

Jag ska inte berätta mer om handlingen, men det är en hel del saker som händer. Det som jag bär med mig dock, och det som jag tycker gör boken alldeles speciell, är just Zach som karaktär. Han känns så verklig, så levande, att det nästan är svårt att tro att han inte finns på riktigt. Jag hade svårt att sluta läsa, även under de mörkaste partierna i boken, eftersom jag inte ville lämna honom. Och trots att det var närmare fjorton år sedan jag var sex år gammal och jag tack och lov själv aldrig upplevt något i närheten lika hemskt, kan jag ändå relatera starkt till hur han känner och sättet han ser på världen. Det är både hjärtskärande och värmande att läsa om hur han växer och mognar under bokens gång, och det var med en viss sorg jag vände på sista sidan. Kort sagt har Zach nästlat in sig i mitt hjärta som en ny favoritkaraktär, och Rhiannon Navin som en ny favoritförfattare. Det ska bli otroligt spännande att se vad för sorts bok hon kommer att skriva härnäst - vad det än blir planerar jag att läsa den så snart jag kan, förmodligen innan jag läser några andras recensioner!

Boken finns även översatt till svenska med titeln ”Ensam kvar”. 

måndag 12 mars 2018

11/2 och 12/2 - Punka och hemfärd

Den elfte vaknade vi efter tio någon gång. Efter att ha ätit frukost packade vi bilen och gav oss iväg mot Auckland. Vi kom dock inte så långt, för efter cirka 50 meter upptäckte Vilija att vi hade fått punka (och tur var väl det, jag var precis på väg att åka upp på motorvägen!). Situationen löste sig dock ganska snabbt, jag ringde biluthyrningsfirman som skickade ut en reparatör som bytte ut däcket mot ett reservdäck. Det hela tog mindre än en timme, men reservdäcket innebar att vi inte kunde åka snabbare än 80 km/h. Resan upp till Auckland tog alltså något längre än tänkt, vilket dock inte gjorde så mycket eftersom vi ändå inte hade planerat något särskilt. Vi kom fram till boendet sent på eftermiddagen och spenderade resten av dagen utslagna på rummet. Återigen kan jag bara säga att även fast det naturligtvis hade varit mycket skönare att slippa punkan så kunde timingen inte ha varit bättre. Om det hade hänt dagen innan till exempel hade det ju varit katastrof, med alla aktiviteter och tider vi skulle passa. Nu var det nästan som ett något komiskt inslag i en annars rätt långsam dag.


Helt plötsligt så var de fem veckorna över och det var dags att åka hem. Vi vaknade med något blandade känslor, för visst var det tråkigt att resan var slut men samtidigt så var vi båda jätteglada över att få åka hem igen också. Efter att ha ätit frukost åkte vi för att tanka bilen en sista gång innan vi lämnade tillbaka den till uthyraren. Först trodde vi att vi skulle behöva betala extra för däcket, men när vi berättade att mekanikern hade sagt att det punkterade på grund av att det varit så utslitet och inte på grund av att vi gjorde något fel så sa de att allt var lugnt. Vi kom sedan fram till flygplatsen i mycket god tid och hann äta lunch där innan flyget lyfte kvart över tre. Sjutton och en halv timme senare (tydligen den längsta kommersiella flighten i världen!) landade vi återigen i Doha, Qatar. Den här gången stannade vi dock bara någon timme innan det var dags att gå ombord planet till Stockholm. Klockan sex på morgonen, runt 27 timmar efter att vi startat i Auckland, landade vi sedan i snöiga Sverige. Det var skönt att äntligen vara framme efter en så lång resa och så roligt att se alla här hemma igen! Jag lyckades hålla mig vaken hela dagen och var mycket stolt över min bedrift när jag lade mig runt klockan tio på kvällen. Riktigt lika stolt var jag kanske inte när jag sedan vaknade igen klockan halv fem, sjutton timmar senare. Jag har aldrig någonsin sovit så mycket på en gång i hela mitt liv. Trodde knappt det var möjligt! Men så hade jag ju varit nästan konstant trött i tre veckor innan... Nåja, min dygnsrytm ställdes om efter några dagar och nu, nästan precis en månad senare, är allt som vanligt igen. Men minnena från den helt fantastiska resan finns kvar, inte minst här på bloggen!


                                               


Alma st ligger i Nelson. När jag såg skylten kollade jag för skojs skull om det finns någon Laura st här i världen, och det visade sig att det finns en i Auckland. Det kändes som ödet, så när vi kom dit var jag naturligtvis tvungen att dra med Vilija på en liten omväg... 


10/2 - Grottäventyr i Waitomo och Hobbiton

Den tionde hade vi en stor dag framför oss. Vi gick upp redan klockan fyra för att hinna packa och äta frukost innan vi åkte vidare till grottorna i Waitomo som låg ca en och en halv timme från boendet. Vi hade nämligen bokat ett grottäventyr som började klockan sju. Vi kom fram precis i tid och efter att ha fått säkerhetsinstruktioner från guiderna gick vi tillsammans med de andra gruppdeltagarna för att ta på oss våtdräkter. Sedan bar det av till grottorna! Det första vi fick göra var att fira ner oss själva i ett 35 meter djupt schakt. Det var det momentet jag hade varit mest nervös inför innan, men när vi väl var där kände jag att jag kunde lita fullständigt på guiderna och var inte alls rädd. Det var tvärt om riktigt häftigt! Sedan fick vi åka på en kortare zipline (det var vi ju redan proffs på!) innan vi fick hoppa ner i det iskalla vattnet med gummiringar. Nu följde turens vackraste del. Grottorna i Waitomo är mycket berömda eftersom de befolkas av små lysmaskar som sitter på väggarna och i taket. När man tittar upp är det som att kolla på en stjärnhimmel! Vi låg och guppade i vattnet på våra gummiringar i tjugo minuter och bara stirrade. Efteråt fick vi varm dryck och choklad innan det var dags för nästa äventyr. Vi simmade och stapplade genom tunnlar i grottorna, åkte ner för en liten vattenkana och kröp genom trånga gångar. Alltför snart var det dock dags att ta sig upp igen, och nu kom en moment som jag inte var helt beredd på: vi skulle frihandsklättra upp för två vattenfall som var cirka tre meter höga vardera. Först trodde jag aldrig att det skulle gå, men sen så bara bestämde jag mig för att lite på guiderna och bara göra det, och det var så kul! Måste erkänna att jag kände mig riktigt stolt efteråt. När vi kom upp ur grottan spöregnade det, något som jag först inte märkte eftersom vi redan var dyblöta. Vi åkte tillbaka till omklädningsrummen där vi kunde ta en varmdusch och sedan bjöds vi på soppa och bagels i företagets kafeteria. När vi hämtat oss något från alla adrenalinkickar och återfått känseln i fingrarna åkte vi sedan vidare till boendet i staden Cambridge som låg drygt en timme bort. Vi kom fram runt klockan tre och vilade nån timme innan det var dags för en av resans höjdpunkter: middag i Hobbiton! Vi åkte till mötesplatsen en stund tidigare en vad som stod för att vi skulle hinna kolla in presentbutiken innan. Jag hittade lite småsaker och passade även på att skicka ett par vykort innan vi och alla andra middagsgäster fick gå ombord på en buss som tog oss till Fylke och Hobbiton. Innan middagen så fick vi gå på en en och en halv timme lång guidad visning. Det var så otroligt intressant och mysigt, det är som att platsen har en aura som bara utsöndrar lugn och glädje. Efter att ha noggrant beskådat Bag’s End och alla de andra 43 hobbithålorna som finns på platsen fick vi gå över en sjö  på en charmig liten bro till puben The Green Dragon där det bjöds först på dricka och sedan en festmåltid. När solen gick ner tändes massor av kulörta lyktor i träden och när man tittade över sjön kunde man se hela Hobbiton i kvällsbelysning. Magiskt. Efter middagen delades det ut ljuslyktor bland gästerna och vi tog oss tillbaka över bron till festängen där de firade Bilbos födelsedag i filmerna. Vi fick också sjunga en grattissång, men inte för Bilbo utan för en av guiderna som fyllde år. Sedan gick vi tillbaka till bussarna och parkeringen och åkte till boendet. Det sista jag minns innan jag slocknade var att jag kollade klockan strax efter elva. Då hade vi alltså varit vakna i drygt 18 timmar. Ett under att vi kunde stå på benen efter det!



















7/2, 8/2 och 9/10 - I hobbitarnas fotspår

Något som vi båda hade sett mycket fram emot att göra på Nya Zeeland var att åka till olika inspelningsplatser från Sagan om Ringen-filmerna. På grund av tidsbrist blev det inte så mycket av det nere på sydön tyvärr, men vi gjorde desto mer på nordön! Den sjätte började vi med att åka till Mt Victoria i Wellington. Där spelade de nämligen in en av scenerna från första filmen när de fyra hobbitarna måste kasta sig av vägen för att gömma sig från en Nâzgul. Först var vi oroliga för att det skulle bli svårt att hitta, men det visade sig att det var skyltat hela vägen så det var inga problem.  I princip fanns det inte något kvar från själva inspelningen, men jag tyckte ändå att man kunde känna igen miljön från filmen. Fint var det i alla fall. Vi fortsatte sedan med att åka till Weta Cave, en workshop där nästan all rekvisita som används i filmerna hade designats och tillverkats. Vi hade tyvärr inte tid med att gå på en rundtur, men vi tittade in i deras minimuseum som hade gratis inträde och stannade en stund i presentbutiken innan vi åkte vidare till andra inspelningslokaler, bland annat Isengaard och Rivendell. Vid en av platserna råkade också vi stöta på en mycket vänligt sinnad alpacka som tydligen är något av en lokal kändis. Det fanns i alla fall en skylt i inhägnaden som berättade om att det finns en fansida på Facebook dedikerad till honom. Kul men oväntat! Det var roligt att besöka dessa platser, även fast det inte fanns mycket kvar att se från tiden när de var inspelningslokaler. Efter att ha tagit ett snabbt dopp vid Rivendell så åkte vi sedan till den lilla staden Greytown där vi hade fixat boende för kvällen.

Nästa dag skulle vi åka till centrala nordön till ett boende i närheten av Tongariro National Park. Eftersom det var en bit att köra och vi ville besöka en till inspelningsplats så började vi åka direkt efter att vi ätit frukost. Vi körde i lugnt tempo och kom fram till boendet tidigt på eftermiddagen. Då visade sig att man bara kunde betala kontant på stället, något som jag helt hade missat, så vi fick åka till närmsta småstad som låg cirka 30 minuter bort för att ta ut pengar. Boendet låg verkligen mitt ute i ingenstans, det fanns varken 4g-nätvärk eller telefontäckning. Men det var ändå mysigt och vi avslutade dagen med att laga middag och spela några partier biljard. 

Den nionde bestämde vi oss för att gå en tur i Tongariro National Park. I nationalparken finns en av Nya Zeelands berömda vandringsleder, Tongariro Alpine Crossing, som är cirka 20 km lång. Vi gick naturligtvis inte hela utan tog istället en kortare tur på cirka tre timmar fram och tillbaka (dels för att vi var trötta, dels för att vädret inte var så bra och de varnade för storm). Landskapet var jättehäftigt och påminde bitvis om fjällen hemma i Sverige, inte minst växtligheten. Men det häftigaste var kanske ändå att vi fick se Mt Ngauruhoe, a.k.a. Mt Doom från Sagan om Ringen-filmerna. Grymt kul!














måndag 5 februari 2018

5/2 - Lugn dag i Nelson

Konversation som hölls idag, ca 10 på morgonen:

V: Vi borde åka någonstans snart….
L: Ja…
V: ….
L: ….

*Ingen av oss orkar röra sig*

Detta upprepades cirka tre gånger till innan vi tillslut tog oss upp runt klockan 12 och körde hela 1,5 km in till stadens centrum för att ta oss en titt. Nelson visade sig vara riktigt mysigt, med en fin huvudgata full av träd och ett rikt uteliv. Vi gick runt i drygt en timme under vilken vi tittade in ett par bokhandlar, besökte kyrkan och köpte indiskt hämtmat. Sedan åkte vi tillbaka till rummet igen och har vilat här sedan dess. Det mest spännande som hänt hittills var att badrumsdörren gick i baklås så vi fick lirka upp den med ett gammalt bibliotekskort. Kanske inte den mest produktiva dag vi har haft hittills, men det har varit rätt skönt att ta det lugnt. Att resa tar verkligen på krafterna, det känns nästan som att jag behöver ta semester från semestern! ;)

4/2 - Marinsafari i Kaikoura

För några dagar sedan kom vi på att vi ville gå på valsafari och lyckades mirakulöst nog boka ett par biljetter på en båt som åkte i en rimlig tid (tydligen brukar det annars vara svårt att få platser om man är så sent ute). Det rådde ändå en viss osäkerhet kring om utflykten verkligen skulle bli av på grund av vädret, flera båtar hade blivit inställda dagarna innan efter en storm. När jag ringde och frågade på morgonen den fjärde sa de dock att det var strålande solsken, så vi bestämde oss för att satsa och köra hela vägen till den lilla staden Kaikoura som ligger på västkusten drygt tre timmar från Nelson. Vi kom fram i god tid till incheckningen som började klockan 12.15. Kvart i ett var det sedan dags att åka en kortare busstur till hamnen och kliva ombord på båten. Vi var cirka 50 passagerare och tre-fyra guider. Medan vi åkte ut till den plats där man senast hade observerat valar höll en av guiderna en liten presentation om vilka djur vi kanske skulle få se. Efter cirka tio minuters båtfärd fick vi gå upp på däck. Det första vi såg var en massa albatrossar som svävade precis över vattenytan. Väldigt stora fåglar! Vi såg också en liten haj och ett par sälar. Sedan började det plötsligt dyka upp en massa delfiner som lekte i vattnet och guiden sa att det förmodligen är tecken på att vi närmar oss valen, som tydligen gillar att omringa sig med just delfiner. Det visade sig stämma, för bara fem minuter senare såg vi en en cirka 10 meter lång knölval som simmade runt i vattnet. Alla på båten tjoade glatt när vi fick syn på den och sen igen när den piskade med sin stjärtfena första gången. Det var verkligen så häftigt att se! Vi stannade kvar i området runt valen i drygt en timme och hann se den dyka upp och ner i vattnet flera gånger. Vi såg också en massa havsfåglar och enorma fiskstim. Efter ett tag blev jag dock tyvärr ganska sjösjuk, så de sista 20-25 minuterna satt jag i kabinen under däck där båtens krängningar var mindre. Runt halv tre var vi sedan åter på land och vi hade den långa körningen tillbaka till Nelson framför oss. När vi sedan kom fram runt sju på kvällen var vi helt slut och hade precis tillräckligt med energi för att laga middag och duscha. Vi var båda också väldigt nöjda med dagens utflykt, som verkligen var värd all tid och energi. Så himla häftigt!






2/2 och 3/2 - Bilkörning och lite annat smått och gott

Den andra februari besökte vi den lilla kyrkan ”Church of the Good Shepherd” i Tekapo innan vi åkte tillbaka en bit på vägen till Queenstown för att stanna vid Lake Pukaki, något som vi hade skippat dagen innan på grund av vädret. Sjön har en mycket speciell ljusblå färg som verkar ganska permanent, den ser i alla fall inte ut att ändras särskilt mycket efter himlens färg. Vi stannade också till vid en laxfarm där vi åt sashimi till lunch innan vi körde hela vägen till Christchurch. Vi kom fram tidigt på kvällen och gjorde inte så mycket mer den dagen.

Nästa dag hade vi en långkörning framför oss: vi skulle hela vägen till Nelson, en stad som ligger på norra sydön. Vi körde alltså mest hela dagen och även fast landskapen vi åkte igenom var spektakulära som vanligt så hände det inte så mycket spännande grejer.